Några av de verkliga karaktärerna i Baståsen när jag växte upp där, var Nils-Petter och Stina.

De bodde i sin stuga vid He-dammen. Det starkaste minnet som jag har är den ”pli” och relation de hade till sin hund. Jag tror det var en Stövare. Utan några som helst åtävor eller skarpa kommandoord fick de (mest Nils-Petter) hunden att göra de mest fantastiska konster. Jag minns en gång när Nils-Petter satt vid köksbordet och helt förstrött och med lågmäld, mjuk röst sa’ ”kullra” åt hunden. Det visade sig betyda ”lägg dig ner på golvet och rulla runt”, för det var precis det hunden gjorde.

Stina höll sig mera i bakgrunden och serverade kaffe, vilket Nils-Petter drack på fat. Stina var, när jag träffade henne, helt döv, men en hejare att läsa på läpparna. Det gjorde att man sällan förstod att hon var döv.

Nils-Petter hade också rykte om sig att ha lite övernaturliga gåvor. Nu minns jag inte vem som berättade om ett besök där, men de satt i alla fall vid köksbordet med öppet fönster. Så kom en geting flygande, varpå Nils-Petter sa’ ”titt på n’där nô”. Getingen flög in och cirklade över köksbordet. Säkert fanns där söta bullar som lockade. Plötsligt föll den rakt ner på bodet, till synes död. Några av de gåvor som tillskrevs Nils-Petter var just att kunna ”stä getingar” och ”stä blo”.

Bilden är tagen vid Malungssjön, som det verkar vid Ragnar Lundbergs stuga.