Jag ska nu försöka att skriva lite om fäbodlivet på Norrbovallen. Min mamma var bo-jänta, jag tror omkring 20 somrar, eller något över. Jag var också med se’n omkring två års ålder. Så undra på att man trivs där. Från den åldern minns jag väl inte så mycket, men ett var att nå’n sa’ att de skulle ”knäppa” mig när de skulle fotografera. Då sprang jag och grät för jag trodde att det skulle göra ont.

Boföringen brukade bli vid midsommar, omkring 14:e Juni. Den dagen det bofördes så startade vi omkring klockan fem hemifrån Norråsen. Då gick vi de två milen. Mamma gick först med en korg på armen och där var det brödbitar som korna fick och då ledde hon kon som hade koskällan. Jag var också med och gick hela vägen sedan jag blivit lite äldre. Efter kom boföringslasset; häst och vagn. Högst upp på lasset var stora kopparkitteln fastvirad.

Ofta gjorde vi sällskap med Erik Wallners och Aron Hallberg. Mamma hade väl ungefär sex kor och tillsammans med de andra så blev det en flock på kanske 15-20 kor som gick till vallen. När vi väl var framme på vallen, efter fem-sex timmars gång, fick korna gå och beta på täkterna. Så måste vi människor försöka få i oss lite mat och kaffe. Gissa om det smakade bra! Så var dags att ta itu med städningen efter vintern: Skura trägolvet med borste och såpa så att det luktade riktigt gott och krita muren så att den blev vit och fin, putsa fönster och sätta upp vita trådgardiner, sätta pelargoner i fönstren, lägga trasmattor på golvet, bädda upp skåpsängen och lägga på ett virkat överkast, en fin duk på bordet och en vas med blommor på. Efter det var det fint i stugan. I närheten av stugan stod en stor gran och vid den ett kok-hus med eldstad och där gjordes osten och kokades messmör och där lagades maten och diskades det för det mesta. Kokhuset var inget hus egentligen. Det bestod av tre väggar med tak över. Eldstaden var murad av vanlig natursten i två eldavdelningar. Där fanns också en bänk som användes som arbetsbänk och diskbänk.

Och när jag var barn gick vi (Hasse Wallin, Maja Nilsson, Erik-Johan och en del andra) ner till sjön och badade, både en och två gånger om da’n. En härlig fin badstrand. När vi gick ner till sjön så gick vi förbi Olle och tant Kristinas stuga som låg lite närmare sjön. De hade fyra barn (Olvert, Ivar, Tora och Melker) och jag lekte med dem ibland. De hade en gård på Malungen, på andra sidan sjön. Dit följde jag Kristina och Tora ibland. På den gården bodde de om vintrarna. Huset på Norrbovallen var bara deras sommarviste. De rodde korna i en eka över sjön.
En tid var det bojäntor i nästan alla stugorna på vallen; Elin Nordin i Petter Nordins stuga, Emma Klang i Engbergs stuga (hon skötte korna åt Aron och Signe) Anna och Karin Wallner i Wallners stuga. Anna och Karin ”gick skiftgång”. De var 14 dagar i stöten. Margit och Erik Selander var i Norins stuga. Så var det mycket semesterfolk där ibland. Kristina och Ivan Larsson från Bergsjö var där hela somrarna i många år. De hade en dotterson, Hasse Wallin, som var med mormor och morfar varje sommar. Vi lekte jämt tillsammans. Vi var ovänner ibland, men det gick fort över. Hans syster Rut Wallin (Lööf) var där också ibland. Ivan Larsson rodde över sjön till Malungen och hämtade post och handlade varannan dag hos Elfström. Ibland fick Hasse och jag följa med. Det var spännande. En gång när vi skulle ro tillbaka hem så blåste det så hårt så vi fick ro efter stranden ända ned till sundet och upp efter andra stranden igen. Det var inte så kul.

Bopigorna gick upp vid sextiden, mjölkade korna och släppte ut dem på skogen. Så separerades mjölken. Av grädden gjordes smör. Av skummjölken gjordes ost. Och av vasslan kokades messmör. Så var arbetet på en fäbodvall. Oftast kom korna hem till vallen om kvällarna, men när det började bli svamp om hösten kunde korna gå väldigt långt bort, ända bort åt sjön Torringen. Då fick man gå ut och leta dem. Ibland hände det också att de blev kvar i skogen över natten. På den tiden fanns inga björnar i grannskapet. Nu skulle det inte gå att ha kor springande på skogen.

När det blev höst och lingonen började mogna så blev det lingonplock. Då var det många andra som kom dit för att plocka bär. På den tiden plockade man för att sälja och tjäna någon krona, fast man plockade ju också till husbehov förståss. Jag minns första året som jag var med och plockade, då fick vi 22 öre kilot för bären. Vi gjorde matsäck och gick iväg vid niotiden ända bort mot Torringssjön och var där hela dagen. Ibland hände det att vi fick gå hem en sväng för vi hade plockat fullt i våra kärl, och sedan gå tillbaka igen efter mera. På den tiden fanns det mycket lingon. På kvällen, efter mjölkningen, skulle bären rensas. Då satt vi i Engbergs stuga i fotogenlampans sken. Vi hade två bärrensare som vi vevade. Skräpet fastnade på en skiva med säckväv. Två satt på golvet och plockade upp det skräp som ändå kom med ned i lådorna. Östman kom dit en gång i veckan och köpte det som plockats och rensats under veckan.

Några somrar var det Junor- och IOGT-läger på vallen. Då var det mycket folk där. Jag kommer ihåg ett junior-läger. Det var på den tiden Tillberga-mördar’n var i farten. Då gick ryktet att han skulle finnas i trakten. Alla blev rädda och det gick vakter i skift hela nätterna. Men jag tror nog inte att han fanns så nära.

Så brukade det vara bojäspe en gång varje sommar då ungdomarna samlades och hade skoj. 1940 var Maja Hallberg (Nilsson), min kusin, och jag där som bojäntor. Då var jag 17 och Maja 20. När vi var klara med dagens arbete så kunde vi sätta oss på förstugbron i den ljumma sommarkvällen med en stickning och bara njuta och höra fåglarna kvittra och gökarna gala både från norr och söder. Det var sommar och roligt. Det var den sista sommaren som det förekom äkta fäbodliv på Norrbovallen.
Skrivet av Sigrid Andersson under 2003