Från den tid mina föräldrar och jag bodde hos mormor och morfar i Gränsfors (1949-1951) har jag en del minnen, de allra flesta enbart positiva. Min mor lärde mig trä på mask på en krok utan hulling, förfärdigad av en vanlig enkel knappnål. Jag minns till och med att hon frågade mig om jag visste hur man trädde på masken. Jag svarade ja – och stack nålen rakt igenom maskens kropp någonstans på mitten. Min mor tog av masken och visade hur man skulle börja i ena ändan och trä den stackars masken upp på kroken i hela dess längd. Det här var sannolikt upprinnelsen till ett sedan under alla år kvarvarande intresse för fiske. Jag minns inte om fisket den gången gav något omedelbart resultat. Däremot har jag ett alldeles tydligt minne från en söndag denna eller möjligen följande sommar. Jag hade gått med metspöet uppströms längs ån, som flöt alldeles intill huset. Då fick jag se något stort och mörkt som följde med strömmen på ett ganska grunt ställe och tydligt avtecknade sig mot sandbott­nen. På rörelserna märktes det att det var något levande, och trots att jag aldrig hade sett något liknande slängde jag med dödsförakt ut reven och lyckades placera kroken precis intill det märkliga dju­ret. Det svalde omedelbart mask och krok, och jag drog upp den ganska tunga klumpen, som måste ha varit större och tyngre än något jag tidigare fått. Med det ormlikt slingrande djuret hängande i reven sprang jag – sannolikt högljutt skrikande, även om jag inte minns det – de några tiotal meter som skilde mig från huset och tryggheten.
Det jag fått på kroken var en lake, och jag minns att min far kom ut och hjälpte mig ta den av kroken. Hela denna händelse var en positiv upplevelse, ett spännande avbrott i vardagen – fast det var en söndag!

Det var också under denna tid jag lärde känna Sven-Uno, som många år senare skulle bli den som indirekt sammanförde mig och min fru. Han bodde i granngården, ”Karl-Annersa´s” och var son till Alba Åkebo, som sedan skulle komma att bli min ”fröken” från tredje till och med sjunde klass i folkskolan. Sven-Unos pappa, Olle, var sedan barnsben en hängiven fiskare, och någon gång under den här tiden hade han fångat små rudor, lämpliga som agn vid gäddfiske. En dag kom Sven-Uno ner till mig och talade om att det fanns rudor, som man kunde fiska gädda på. Jag följde med honom hem och fick för första gången se dessa små guldfisklik­nande fiskar i en bunke i hans källare. Vi tog upp några i ett kärl och jag häm­tade mitt metspö. Sedan gick vi ner till ån vid bron där stora landsvägen gick över. Jag lyckades fästa metkroken (som nu var en riktig, köpt krok med hul­ling) vid en liten ruda och kastade den stackars lilla fisken i vattnet in under åbron. Efter en stund drog jag upp mitt livs första gädda, som sannolikt vägde ett par hekto eller så och alltså inte var av någon imponerande storlek. I alla fall var jag sannolikt en mycket stolt fiskare.

Under tiden vi bodde i Gränsfors, som den lilla byn hette, och ännu heter, så inträffade också det stora ögonblick då jag skulle börja skolan. Jag kan inte minnas att jag varken gruvade mig för eller längtade till lärdomen. Har dock ett svagt minne av att jag tyckte det skulle bli spännande att kunna läsa tidning­arna som de vuxna gjorde – men att jag egentligen inte riktigt trodde att detta verkligen skulle kunna ske. Det hela föreföll mig alltför magiskt och för­behål­let vuxenvärlden. Att lilla jag skulle bli delaktig i denna fantastiska hem­lighet föreföll mig bara alltför osannolikt!
Till sist var emellertid stunden inne. Har ett svagt minne av att jag tillsam­mans med mor och hennes bror Sven, som då måste ha varit hemma på semes­ter med sin gamla DKW, åkte upp till skolan i Grängsjö och besökte gamle folkskollärarens fru, som alltså bodde i lärarbostaden i ett särskilt hus bredvid själva skolan. Jag tror också att det regnade den dagen.

Vid själva skolstarten cyklade jag sedan de två kilometerna till skolan tillsam­mans med ”Hugos Rolf”, som var ett år äldre än jag men ändå skulle gå i samma klass som jag. För resten hade jag förstås också lärt mig cykla innan. Minns som en stor upplevelse, när jag s.a.s. knäckte själva den motoriska koden för att hålla balansen på en tvåhjulig cykel. Det gick till så att jag lånade mormors damcykel, ledde den uppför ”lobryggan”, d.v.s. den slut­tande upp­farten mot logen, som låg planet över ladugården, och sedan satte mig nere på ramen och rullade nerför. När jag efter några turer upptäckte att jag kunde hålla balansen ända ner utan att ta stöd med fötterna mot marken, så var det en ganska fantastisk upplevelse. Något senare kom far en dag hem med något hemlighetsfullt på lastbilens flak. Det var en röd cykel, som skulle bli alldeles min egen. Den var så stor att jag inte nådde från sadeln och ner till pedalerna med mina korta ben. Därför fick vi ta bort sadeln och i stället linda en gammal säck över ramen att sitta på. Ändå blev det så högt att jag egentligen inte nådde ner till marken, när jag skulle stiga på och av. Därför måste jag ha någon form av plattform vid dessa manövrer. Jag lade ut en grov plankbit på den lilla ”Baståsvägen” alldeles vid huset – och en något hundratal meter bort. Sedan steg jag på via planken vid huset, trampade iväg bort till nästa plankbit och kunde stiga av genom att sätta ner foten på den. När jag sedan lyckats vända den stora cykeln och skulle starta hemåt igen, så innebar det förstås att jag till att börja med åkte på fel sida, vilket en dag uppmärksammades av en äldre cyklist – som skällde ut mig efter noter. Min blyghet hindrade mig från att för­klara sakernas tillstånd, och förödmjukelsen satte djupa spår i mig, när jag för­sökte svälja gråten och trots allt fortsätta med mina velocipedövningar.

Långt senare fick jag också från avundsjuka kamrater spydiga kommentarer för min något originella ”sadel”, som alltså bestod av en jutesäck, fastsurrad med snören på den plats där sadeln skulle sitta – och där den senare också kom att sitta, när mina ben hade växt tillräckligt för att jag då skulle nå ner till tram­porna. Den här cykeln var faktiskt den enda cykel jag hade, innan jag som vuxen köpte en egen för en del av mitt studielån uppe i Umeå.

Från den här tiden minns jag också åtskilliga kortspelskvällar, när t.ex. Verner och Jenny Fredlin med dottern Margareta kom på besök en lördagskväll. Mar­gareta var ett år äldre än jag, och vi hade mycket roligt tillsammans, medan våra föräldrar (och mina morföräldrar) spelade kort.

Jag kommer också ihåg, att jag på sommaren låg uppe på vinden. Om man öppnade en dörr i husets farstu, så kunde man via en mycket smal och brant trappa komma upp till just den oinredda vinden. Emellertid fanns där uppe mot ena gaveln på huset också en inredd del, med två rum. Det ena var en liten snickarbod med hyvelbänk och diverse verktyg. Innanför det rummet fanns ett mindre, som antagligen hade använts som sovrum en gång i tiden. Där låg längst in på trägolvet årgångar av Allers Familjejournal med omslag i urblekta färger. På den här tiden kunde jag ju inte läsa, så därför var inte tid­ningarna användbara på det sättet, men kanske just därför ännu mer fantasieg­gande. Tänk, om man hade kunnat läsa!

Under den här tiden var min morfar ganska stor­skalig jordgubbsodlare, med ett antal hemmafruar timanställda som plockerskor under säsongen. På den tiden köptes literkartongerna i form av plana kartongark, som alltså måste vikas och sättas ihop till den lilla låda som skulle rymma en liter. Detta krävde en viss teknik, som min morfar lärde mig. Proceduren gick till så, att man satt uppe på logen och gjorde detta. De ihop­satta kartongerna slängdes sedan i en stor flätad ”kuns”, som ursprungligen nog användes till att bära hö eller halm i. När den var full tog morfar den på ryg­gen, med ett rep över ena axeln, och bar bort de färdiga kartongerna till jord­gubbslandet, som var beläget ett par hundra meter från gården. Någon gång hände det att jag hade någon kamrat med mig (Bengt Wallner) i den här sysslan, och möjligen fick vi någon ”tolvskilling” (25-öring) för besväret.

Något hundratal meter uppströms ån växte en nästan ogenomtränglig skog av lövträd och buskar. Den kallade vi ”djungeln” – vilket påminner mig om att jag faktiskt under den här tiden ett tag prenumererade på tidningen Fantomen. I denna djungel byggde vi förstås kojor och härjade med yxa och kniv. Vid något till­fälle minns jag att vi sågade ner en björk som var något grövre än att hän­delsen kunde betraktas som försumbar ur markägarens synpunkt. Möjligen skulle det i dag ha bedömts som skadegörelse och förorsakat en utredning om eventuell allvarligare vanart hos gärningsmännen (Då hade jag förstås ingen aning om att jag många år senare skulle komma att arbeta på ett ”Hem för vanartiga och i sedligt avseende försummade gossar” nere i Småland). För oss pojkar var det naturligtvis ruskigt spännande, och nästan litet skrämmande, eftersom denna lilla skog verkligen var en veritabel djungel. Den var bitvis tät intill ogenomtränglighet, och man kunde nog nästan gå vilse i den, om man inte var mer än sex år och hade synorganen på ganska låg höjd över marken.

När­maste grannen, ”Karl Anner­sas-Olle”, far till min kompis Sven-Uno och make till min blivande lärarinna i folkskolan, var för resten en barnkär natur och släpade åtminstone vid ett tillfälle med mig, sin egen son och ett par andra ungar på en liten fiskesafari från Gräns­fors och ända ner till Gränsesjön. När vi befann oss vid åkrö­ken nedanför Wahlmans i Grängsjö, sa´ Olle bara plöts­ligt: ”Nu ska ja snara e´ gädda!” Och så gjorde han det! För mig var det allde­les obegripligt, hur han bara sådär kunde få ögonen på en gädda som stod precis stilla nere i åns mörka vatten. Och trots att jag som vuxen själv upplevt samma sak, så tycker jag fortfaran­de att han måste ha haft nästan ett ”sjätte sinne” när det gällde detta. Eller är det barndomens romantis­ka skimmer som färgar mina minnen!
Märkligt i alla fall hur starka och levande dessa minnen kan bli så här långt efteråt! Jag kan fortfarande höra ljudet, när gäddan smaskade mot ste­narna vid stranden på den sida av ån vi själva stod, och jag ser ännu för mig de blän­kande gäddfjällen på stenen den slagit emot! Knappast hade jag vid det tillfäl­let en tanke på att gäddsnara­rens hustru om några år skulle bli min lärare från tredje och upp till sjunde klass i folkskolan – eller att hans son sedermera skulle vara en av huvudpersonerna på det bröllop, vid vilket jag träffade min första (och hittills enda!) hustru, som var – och är – sonens svär­mors syster! Se där, hur Ödet styr med oss människor…

På vintrarna var ibland landsvägen ganska isig och hal och erbjöd ofta i det när­maste perfekt kälkföre. Backarna ner mot ån i Gränsfors från Gamsäter utgjorde en enda lång snirklande kälkbacke. Biltrafiken var på den här tiden inte överväldigande, och vad jag kan påminna mig förekom ingen sandning eller saltning av vägarna. Bilarna hade i stället rejäla snökedjor, om de inte tog sig fram på annat sätt. Hastigheterna var inte heller så höga. Varken fordonen eller vägarna var anpassade för hög fart. Och själva livet föreföll på den här tiden flyta betydligt lugnare än nu. Man lät mera tiden ha sin gång. Uttrycket stress fanns inte med som ett etablerat begrepp i svenska språket, och knappt heller den företeelse det står för i dagens mening.
Jag minns hur vi stretade och drog våra rattkälkar upp till krönet av backen, längst uppe vid Holms, eller ända ovanför Linds bageri. Det tog säkert en bra stund att gå dit upp i halkan. Men den njutningsfulla nedfärden varade också några svindlande minuter. Med vinden susande om öronen styrde man i sve­pande svängar mellan vägens kanter – utan att bekymra sig om några bilar. Den fantastiska kälken med ratt, som tomten en jul kom dragande med julklapps­säcken på, var en modern skapelse som jag omfattade med en stor kärlek. Den bidrog i hög grad till att öka mitt välbefinnande och höja min självkänsla. Sär­skilt mörka vinterkvällar, när det enda ljuset kom från fönstren i husen vid vägen eller från stjärnor och måne på himlen, var detta kälkåkande en fantasi­eggande upplevelse. Dagens astronauter kan knappast uppleva sitt cirklande runt vår blå planet mer intensivt än vi pojkar upplevde dessa svindlande kälk­färder nerför backarna i vintermörka kvällar!

En olägenhet med vintern var förstås den långa cykelvägen till Grängsjö skola, som låg ett par kilometer österut. Skolan låg också ganska högt i förhål­lande till Gränsfors, nere vid ån. Dessutom låg, och ligger, själva skolan längst uppe på en kulle, med en strålande utsikt över sjön och de öppna fälten på södra sidan av sjön. Från mormors och morfars hus var det först en mindre backe upp till ”skärningen”, backens krön, där man grävt sig ner med vägen någon meter för att i någon mån plana ut krönet. Nedanför till höger, mot ån, hade man då den ofta utnyttjade skidbacken ”Blåhimmeln”, där man måste behärska skidorna för att inte fortsätta rakt ut i ån, där vattnet var så pass strömt att det oftast även mitt i vintern fanns någon öppen råk. På somrarna kunde man i ån se enstaka öringar som stod i bakvattnen under de överhängan­de alarna. Annars var det mest abborre, mört och löja som var bytet vid mete.
Om vi fortsätter skolvägen, så blev det efter ”Skärningen” något hundratal meter planare mark, men vid ”Nystuga”, som man hade på vänster hand, svängde vägen svagt åt höger och steg uppåt igen. Det var ”Lockbacken”, upp­kallad efter gården ”Locka”, som låg en bit från vägen in mot skogen på väns­ter sida nästan uppe vid backkrönet. Här kunde det på vintern blåsa fruktans­värt kallt, eftersom det var helt öppet. Vinden kunde komma uppifrån Bastå­sen, västerut, eller österifrån, svepande längs hela Gränsesjön och ådalen där­ifrån. Stundom hände det att man fick stiga av cykeln och gå uppför backen. Särskilt hände det förstås, om det hade snöat och vägen var dåligt plogad. Men när man klarat av ”Lockbacken” så hade man gjort det värsta. Sedan var det plan mark igen förbi ”Böles” och ”Petrus´”. Efter de två gårdarna blev det en liten backe igen, vid Genbergs och sedan svagt utför nästan hela vägen fram tills man svängde upp på den lilla vägen upp mot skolan. Där fick man mesta­dels gå med cykeln, även på sommaren.
När vi sedermera flyttade till det hus vi skulle komma att bo under min upp­växt, och där jag nu åter bor sedan 9 år tillbaka, så var enligt mamma min spontana kommentar: ”Då slipper jag Lockbacken!”

Bland de minnen jag har från tiden i Gränsfors finns också tvättstugan under huset. Där var det jordgolv och inga andra väggar än själva husets stenfot, som det drog rakt igenom. På jordgolvet låg emellertid brädor som små gångar, och om man vände på dessa mörka, tunga och litet murkna brädor, så fanns det alltid maskar under, som man kunde plocka till att meta på. Jag minns aldrig att vi grävde efter mask på annat sätt. Vid fisket gick jag ofta upp till ”vatthjulet”, något hundratal meter ovanför huset. Där var ett ganska brett och grunt parti av ån, där vattnet rann snabbt över en rödaktig sandbotten. Efter det grunda partiet djupnade ån uppströms till en mörk och hemlighetsfull håla, där man trodde fasansfulla monsterfiskar höll till. Till höger uppströms blev det sedan en ste­nig och forsande sträcka, där det fanns öring. Och på andra sidan rann en liten bäck ut, som var lugnflytande och kom från Gam­settjärn, en liten svart tjärn mitt ute på slätten några hundra meter bort. Med tanke på hur flitig och hängi­ven öringfiskare jag några år senare kom att bli, så var det märkligt att jag ald­rig någonsin fortsatte ovanför ”vatthjulet” längs den forsande öringförande sträckan av ån. Möjligen hade jag fått stränga förhåll­ningsorder om att inte gå längre än just hit…
Sven Erik Nordin, Grängsjö