Minnesanteckningar efter samtal med Valter Rising 25/1 och 16/2 1989
(Anteckningarna är gjorda av Sören Forselius, ”donerade” till gransforsminnen.se av Mats Klint.)

 

Kakelugnsfabriken drevs med vattenkraft. Där fanns också en liten kraftstation. Ägare var Svante Berglin, far till Hans Berglin. Mitt för där Augusta Wahlberg bodde fanns en kvarn och en smedja. Där fanns också ett bryggeri. Ägaren till dessa var ?? Berglund, svärfar till Svante Holm I smedjan hos Berglunds tillverkades bl. a. hästskor. Valter minns inte till någon verksamhet i bryggeriet, men därifrån kördes det ut dricka ut i bygderna, hade han hört berättas. Svanbergs stuga, som många av oss minns, hörde till kvarnen.

Wannbergs bodde i ett hus som fanns uppe vid den plats där Gösta Wahlberg nu byggt sin villa. I närheten av Styggrå, nedanför vägen ditupp, fanns det som dom kallade “Skvattebäcks-torpet”. Namnet kommer av den förbirinnande Svalt(e)bäcken. Där bodde på sin tid, Kalle Svanberg och Ragnar Jonssons föräldrar, “Jante” och Anna-Brita Jonsson. Om Jante berättar han, att han jobbade på sågen i Stocka. Där var rasterna korta och så även de lediga stunderna efter arbetets slut. Om detta hade Jante uttrycket “de’ va’ ko(r)t”. I hans dialekt föll tydligen r-ljudet bort i detta ord och det blev “kott”. Detta går då igen. Jante kallades “Kotten” och det blev Kottens om stugan och familjen, Kott-dammen osv. Stugan vid kott-dammen kallades också “Jan-Pers”. Bodde möjligen “Klockars Jan Persson” från Älvdalen där någon tid?

Valter Rising berättar vidare att den första kraftstationen (?) låg nedanför sågen. Från början var det remdrift till sågen därifrån. Gick tuben då ända ner till denna kraftstation? Senare byggdes den kraftstation, som fortfarande står kvar förfallen. Tuben till den kom först från “Clas-dammen”, alltså dammen vid Clas Melins smedja, men förlängdes senare upp till den så kallade “He-dammen” uppe vid Hea.

När Valter talar om Clas Melins smedja, eller Dahlgrens “smejja” tar ha för givet att jag minns mycket själv eftersom vi bodde och var verksamma där ett 20-tal år. Men tiden före måste han berätta om. Omkring 1920 var det en väldig rush där. Det var påbjudet att vagnshjul skulle hålla en viss bredd, omkring 4 tum, för att inte onödigt skada vägarna. I Clases smejja la man hjulband och skoningar på hjul som köptes, bl. a. från Tidaholm. Dessutom var det ju mycket bond-smide och skoning av hästar. Flera personer jobbade där. Han nämner bl. a. Nils Olin, på fritiden en bra målvakt i fotboll, samt Paul Olovsson. Dessa namn fanns både skrivna och stämplade här och var i smedjan på vår tid.

Valter fortsätter att berätta om yxfabriken. Han minns att man använde uttrycken “gammelsmejja” och “storsmejja”. Det var väl i gammelsmejja man gjorde liar och sedan, när det blev yxfabrik, tillbyggdes storsmejja.

En gång skulle man provköra en väldigt stor slipsten, berättar Valter. Den var säkert över metern i diameter och några decimeter tjock, och tung alldeles kolossalt. Nu provade man den där med för hög fart. Rätt vad det var sprack stenen och en bit, ungefär en fjärdedel av stenen, flög ut genom smevägga, förbi ett bostadshus, Tores brukade vi senare säga, och äppelträd som stod där och in i väggen på ett magasin som fanns länge upp.

Valter berättar vidare om Viklunds kakelugnsfabrik. Ja, Kalle Viklund ägde den väl inte direkt. Det var väl Svante Berglin som var ägare. Kalle Wiklund hade en bror som hette Johan Olof Wiklund. Dessa båda tog hem lera från från annat håll. Valter och hans bror Harry körde foror från Kyrkbyn. En höst hade de bl. a. lera i fororna. Det blev sent och väglaget var besvärligt. Det var halka, men inte slädföre så de hade vagnar. De tog vägen förbi “Stampen”, och vägen, som var smal och sluttade mot ån, brukade man också benämna “stampen”. För att klara stigningen från kvarndammen, ungefär 50-75 m, var man tvungen ta en fora i sänder. Harry satte sig på hästryggen för att ge tyngd åt hästen och därmed bättre bett åt broddarna på blåisen. Valter gick längst bak och tryckte sig mot tistelstången för att vagnen inte skulle glida utanför vägen, som sluttade starkt. Nu lyckades han inte klara vagnen. Bakänden gled över vägkanten och välte ner mot ån. Framhjulen med skaklar och häst blev kvar på vägen. Nu var goda råd dyra. I foran fanns naturligtvis en hösäck. Men i den hade man stoppat en dyrbar “sändning” – avlöningskassan till Gränsfors Bruk. Var fanns kassaskrinet? Ja, inte i hösäcken. De båda pojkarna, dom var bara i ??-årsåldern, lröp omkring på iskanten och kände sig för. Det hade nämligen blivit alldeles nermörkt. Inget skrin kunde man hitta. Nu bar det med språng upp till fabriken för att få hjälp och lyktor. Oron var stor. Men titta, tror ni inte att skrinet låg kvar, men så ytterst nära det strömmande vattnet, på iskanten att det lika gärna kunde ha glidit ner och försvunnit. Nu var man ju naturligtvis riktigt glad. Men hur gick det med foran i övrigt och den andra vagnen som stod kvar längre ner efter stampen?

J Nordlinder hette en tidigare ägare till Bergströms lerkärlsfabrik. Han var samtidigt bonde på andra sidan ån, senare känt som Bolins. När Nordlinder sålde lerkärlsfabriken måste han ha lyckats säkra fortsatt krafträtt gentemot yxfabriken, Gränsfors Bruk. Han hade nämligen låtit uppmontera en axelledning på logen. Den stack fram utanför väggen och på änden satt en remskiva för “repdrift”. På samma sätt var det ordnat på yxfabriken. Mitt på sträckan fanns troligen en sorts stolpe med stödjande remskivor, vilka skulle bära upp repet. När det var dags att tröska fick man stänga fabriken någon tid. Det gick nämligen inte att köra “Nordlinders repdrift” med samma hastighet som man annars hade i “smejja”. Av det därvid friställda folket kunde Nordlinder leja erforderlig arbetskraft.

Jag frågar nu Valter Rising om det fanns en idrottsförening i Baståsen. Jag minns ju att det spelades fotboll uppe på fotbollsplanen på Hea. Nej, svarar Valter. Det var nog bara ett fotbollslag. Från början spelade man på den jämna täkten mellan Snaars och Olle Lindhs. En duktig målvakt var den tidigare omnämnde Nils Olin.

Valter var som 10-åring med och körde sågspån från sågen och till det måleri som man då höll på att uppföra. Sågspånshögen fanns mitt för och och på samma sida som Snaars, skild från vägen av en liten täkt. Utfarten från sågspånshögen gick nära brinken mot Kott-dammen och lutade starkt. Det var viktigt att hålla hästen rätt på vägen där. En gång brast han i uppmärksamhet och hästen som var rädd för brinken drog sig för nära innerkanten, så att “stalp-kärran” med innerhjulet kom för högt och stjälpte med lass och häst ner i brinken och farligt nära dammkanten. Valter rusade tillbaka upp på sågspånshögen och ropade allt han förmådde. Sedan, när han såg folk komma, sprang han kvickt tillbaka och höll nere hästens huvud för att denne inte skulle skada sig i fruktlösa försök att komma upp. “Kott-Jante” kom springande och skrek: Såg å’ skaklan! Såg å’ skaklan! Allt gick väl även denna gång, för häst och körsven.

Upptecknat av Sören Forselius