En liten flock på sju tranor cirklar ner mot de snöfria fläckarna längs ån, strax ovanför Gränsesjöns västra spets. Deras knarriga trumpetande genljöd nyss ödesmättat och klangfullt ifrån skyn i sydväst, när de fortfarande befann sig någonstans ovanför ”Gamsäter” eller kanske redan på väg över ”Träsvedjorna”. Det är mitt på dagen, och vårsolen gassar så hett som den bara kan så här års. Det är annandag påsk, den tolfte april 1993. En talgoxe hälsar våren med sina energiskt beskäftiga, korta strofer, och dess något mindre kusin blåmesen prövar ingångshålet på hörnet av den röda byggnad som fortfarande går under benämningen ”Möbelaffär´n”, trots att där inte funnits några möbler till salu de senaste 40 åren.

Nere från den nu ett par hundra meter långa öppna råken vid åmynnet kacklar några av kanadagässen, som simmar omkring där. Kanske störs de av de mer nervösa kniporna, som hela tiden oroligt far omkring på den långsträckta vattenspegeln – dyker, skvätter, flyger några vingslag, putsar sig, dyker igen och är i rörelse hela tiden. Vår granne nedanför, på andra sidan vägen, stör vår frid och överröstar tidvis de betydligt mer avlägsna fåglarna med sin eldrivna motorsåg. Det är maken till Brita Ekbloms systerdotter, som numera alltså med sin familj bebor det ”Ekblomska” huset. Brita själv flyttade ju för åtskilliga år sedan ner till Gnarps centralare delar, till en betydligt mer bekväm och lättskött pensionärslägenhet.

Även om vi nu i och för sig är tacksamma över att inte grannen kör en vanlig motorsåg med ettrigt knattrande tvåtaktsmotor, så tycker vi kanske ändå att han under själva påskhelgen kunde ha vilat från detta arbete. Han har hållit på sedan långfredagen!

Tre fjärdedelar av den yngre familjen Nordin är, som så ofta,  just denna helg på besök hos den äldre generationen Nordin. Resterande fjärdedelen, dvs dottern Sara, som nu går sista året på gymnasiets humanistiska linje, är kvar nere i det sextiofem mil söderut belägna Eksjö. Anledningen är ett ofullbordat uppsatsarbete, som skall redovisas följande måndag – samt kanske i någon mån en tämligen nyfunnen trombonspelande pojkvän.

Det fantastiska vårvädret är naturligtvis Pohlmans effektuering av min hustrus beställning inför denna norrländska semestervecka. Inte heller övriga i sällskapet har något att invända mot detta tillmötesgående från SMHI:s sida. Just som präntaren av dessa rader slagit sig ner i den lilla vrån mellan verandan och Rhododendronbusken på husets västra sida för att i den sköna värmen njuta av en god bok (författaren Gösta Gustaf-Jansons självbiografi) hörs någon till fots närma sig på vägen. Två personer kommer strax uppför trappan vid den nyss nämnda möbelaffär´ns gavel mot söder. Det är Anders och Sigrid Andersson, som tar sig en helgpromenad. Båda tycks i anmärkningsvärd grad opåverkbara av tidens tand. Såväl deras yttre som den välbekanta gladlyntheten förefaller vara precis i samma skick som för tjugo eller kanske till och med trettio år sedan. Anders har fortfarande samma ljusa glimt i ögat och kommer med sina humoristiska spetsfundigheter. Som vanligt är de båda också ungefär lika ”nödbedda” och vägrar envist att stanna och dricka kaffe på den numera sedan något halvår inglasade verandan.

Min far och Anders skall besiktiga någon del av fastigheten nere vid vägen och blir länge borta. När de sedan långt om länge återkommer, visar det sig att de har träffat Johan Carlén, som till fots var på väg till ”Nolamyra” för att sätta ut råttfällor i sitt gamla barndomshem. Som så ofta på landet, där det är glest mellan husen men ofta ganska nära mellan människorna, blev det förstås en hel del pratande.

Paret Andersson ger sig sedan iväg utan att ha fått något kaffe. Vi övriga avnjuter däremot snart detta exotiska nervgift i därför avsedda koppar på en nu av solen uppvärmd veranda. Våryra flugor surrar omkring och stöter oupphörligt emot de stora glasytorna. Trots sin tveksamma fothygien accepteras de nu som varande en ganska väsentlig del av sommarens ljudkuliss, och vid den här tiden som en annalkande sommars budbärare. De tycks inte det minsta intresserade av min mors kaffebröd – bagare Bengt Linds bullar – utan kämpar bara frenetiskt för att ta sig genom glasrutan ut till solen. Som det synes alldeles omedvetna om att temperaturen där ute är åtskilliga grader lägre än inne i det ”växthus” där de nu befinner sig!

Något senare går Eva, Pär och jag längs landsvägen ”västöver”, viker av och tar ”kabelvägen” norrut. I skuggan mellan landsvägen och ”Tores” är den lilla grusvägen fortfarande isbelagd, men värmen har i alla fall gjort isen något porös. Halkan är därför inte särskilt besvärande – inte ens för en sörländsk stadsbo som min hustru, med föga terränggående egenskaper. ”Tor-Märtas” stuga, där jag en gång på begäran av min mormor var inne och handlade getgrädde (som skulle bota hennes svårartade eksem), ser övergiven ut bakom höga snödrivor, även om naturtrogna plastblommor i fönstren gör sitt bästa för att skapa en illusion av beboddhet. Numera är huset avsevärt moderniserat och har definitivt mist mycket av sin tidigare karaktär. Tomten har också röjts upp och bl.a. fått ge plats för en förskräcklig funkisbarack med TV-antenn på taket, som övernattningskomplement till det ursprungliga huset. Den i vinkel med boningshuset och med detta sammanbyggda ladugården är också sedan länge riven. Vi fortsätter nu över ”Tor-backens” krön och vidare mot ”Nolamyra”. Passerar stället där kabelvägen viker av till höger och ser den lilla skylten där med ”Uppgårdstjärn” inbränt i sitt ljusa trä. Kommer ihåg de hemlighetsfulla kvällsturer jag för länge sedan gjorde på Uppgårdstjärns svarta vattenspegel – innan rotenonbehandlingen och utplanteringen av ädelfisk skedde. Vid tjärnen låg då en liten flatbottnad eka av obestämd ålder – och obestämd hållfasthet. Dess bordläggning var avsevärt ankommen av röta, och trots att den i efterhand förstärkts med några spant av vinkeljärn, så föreföll dess sjövärdighet tämligen tveksam. I denna farkost upplevde jag i tidiga tonår ett och annat hisnande äventyr på jakt efter tjärnens gäddor och välkänt grova abborrar. Sällan gav fisket något vidare resultat, men spänningen och upplevelsen av den trolska och litet kusliga miljön satte spår för livet.

Vid själva rotenonbehandlingen var jag också med. Väntade få se de jättelika gäddorna och kilosabborrarna flyta upp! De gulvita bukarna på av syrebrist flämtande fiskar var ganska jämnt utspridda över tjärnens yta. Men de riktiga jättarna såg vi aldrig. Mycket stora mörtar, gäddor på ett eller ett par kilo och ganska mycket abborre – men, som sagt, de riktigt stora såg i alla fall inte jag…. Senare kom då ädelfisket. Från land med spinnspö och kula på sommaren, från isen på vintrarna. Av och till hördes väl om fina fångster, men normalt var det nog ganska svårfiskat – möjligen med undantag av första vintersäsongens isfiske. Själv fick jag någon röding på ett par hekto eller så, inte mer…

Här om dagen fick jag just veta, att mina föräldrars numera ganska skygge granne Bengt på Uppgårdstjärns is nyligen fått en gädda! Så nu glesnar nog ädelfiskbeståndet snart. Har tidigare hört rykten om gäddor, men nu är första gången jag fått det definitivt bekräftat.

Vi fortsätter förbi kabelvägsvägskälet. Spanar längs skogsbrynet runt de öppna ”täkterna” och bort mot den grå byggnad som nu nästan är allt som återstår av gården ”Nolamyra”. Ingen älg, inga rådjur eller annat vilt syns. Inte heller någon björn, som faktiskt numera skulle vara fullt möjligt! Vägen vi går på är ömsom lerig och blöt, ömsom frusen eller till och med snötäckt. Pär har i vanlig ordning något svårt att hålla sig på ”den smala vägen”, och till sist lyckas han trampa igenom ena dikets av vårsolen anfrätta och föga bärkraftiga is – och blir förstås genomblöt om sin fot! På grund av Pärs blöta fot, och eftersom farmor också skulle ha middagen färdig inom kort, så vänder vi nu. Fortfarande har vi då ett par hundra meter kvar till det gamla Carlénska huset, men vi har snart sagt varje gång vi besökt farmor och farfar, de senaste tjugo åren eller så, gjort denna promenad och besett huset på nära håll så pass många gånger att vi numera endast är begränsat nyfikna på det.

Själva namnet ”Nolamyra” har för mig ett alldeles särskilt känslomässigt innehåll. Dels har jag minnen från åtminstone ett mycket tidigt besök tillsammans med mina föräldrar hos familjen Carlén, som då fortfarande bodde där – även om jag då var så liten att minnena är tämligen diffusa. Dels, och framför allt, hade min mor under ett antal år sina jordgubbsland där. Hon arrenderade jord av Johan Carlén. På dessa land – vars avkastning sannolikt bl.a. möjliggjorde mina realskole- och gymnasiestudier – slavade min mor under somrarna. Och förstås tidvis även jag, när jag var ledig från skolan. Raderna med jordgubbsplantor var, åtminstone som jag tyckte då, oändliga. Säkert också i något fall uppemot eller över hundra meter långa – vilket t.ex. när man för hand skall rensa ogräs är en högst avsevärd sträcka! Minst ett par sådana rensningar varje vår/försommar var också det vanliga – samt senare före själva plockningssäsongen en halmning av hela landen, så att gubbarna inte skulle bli jordiga och smutsiga vid skörden. Halmningen undslapp jag lyckligtvis på grund av min allergi, som på den tiden om somrarna ibland var mycket besvärande. Plockningen var jag däremot med på…..

Endast lojaliteten mot min hårt arbetande mor, den tidens ”normala” föräldraauktoritet och måhända en viss medvetenhet om ekonomiska realiteter hindrade mig från att rusa bort från de gräsliga jordgubbslanden. Jag tyckte nämligen detta var fruktansvärt plågsamt. Hellre hade jag slitit med nästan vilket annat arbete som helst! Även om jag faktiskt fick en hel del ont i ryggen, så var det mer den psykiska påfrestningen som plågade mig. Jag fick inte ”ta i” och känna att jag jobbade, utan bara gå och pilla litet med fingrarna i de gröna bladrosetterna. Plockningen fram emot slutet av säsongen, när bären blev allt mindre, var faktiskt ibland rena mardrömmen!

Vid de första plockningarna – särskilt om det var ett förstaårsland – var bären i allmänhet stora och präktiga, och det behövdes inte så förskräckligt många för att fylla en literkartong. Men mot slutet av säsongen, som sagt…. Hujedamej! Men detta är historia nu. Ännu minns jag emellertid vissa dagar och händelser från den här tiden. Särskilt kommer jag ihåg ett tillfälle på våren, just när jordgubbsplantorna blommade. Fram emot kvällen kröp temperaturen nedåt oroväckande snabbt. Snart var den i farlig närhet av nollan! Mor såg plötsligt det förväntade (och ekonomiskt helt nödvändiga) resultatet av sina ansträngningar hotas. Om jordgubbsblommorna skulle frysa, så blev det ju ingen skörd! Vi – far, mor och jag – gav oss i all hast iväg till ”Nolamyra” någon gång vid elvatiden på kvällen. Sedan gjorde vi upp flera små eldar på landets lovartssida – så att röken drev in över de blommande jordgubbsplantorna. Vi jagade frenetiskt mellan de små brasorna och försökte blåsa liv i pinnar, visset gräs, sur halm och annat som skulle kunna ge rök! Vi hade termometer med oss och mätte smått desperata temperaturen på olika punkter runt landet. Den var snart nere under noll! Till sist tittade vi på varandra, såg våra sotiga ansikten – och greps av det absurda i situationen. Vi skrattade så vi grät! Vilket gjorde det hela än mer absurt! Tre högljutt och våldsamt skrattande människor vid ett jordgubbsland mitt i natten…..

Vi lyckades till sist – om än med svårighet – ta oss samman, så att vi kunde åka hem och lägga oss. I ett anfall av fatalism, sannolikt framkallat utav vår trötthet i den sena timmen, sa´ vi oss att det fick gå som det ville med jordgubbsskörden. Vi hade i alla fall gjort ett vällovligt försök att rädda den. Det visade sig också sedan, att jordgubbsblommorna klarade av den här frostnatten. Om det var på grund av våra pyrande eldar vet vi fortfarande inte……

Vid hemkomsten smakar nu farmor Ingrids kalops med rödbetor alldeles utmärkt. Eftermiddagssolen har värmt upp den inglasade verandan till högsommartemperatur. Vi sitter i skjortärmarna och äter!

Följande dag, tisdag, är första vardagen efter påskhelgen. För de flesta arbetande människor innebär detta en återgång till normala gängor igen. Upp på morgonen och iväg till jobbet……..  Vi har emellertid semester och fortsätter alltså vår ledighet. Farmor och farfar är i kraft av sin ålder ”statsanställda”, som de säger, d.v.s. pensionärer. Men de är fortfarande aktiva… Farfar ägnar t.ex. denna förmiddag åt sitt ”extraknäck” som brödutkörare åt Linds Bageri. Gör en tur över bl.a. Norrfjärden, Mellanfjärden, Stocka och levererar det Bergsjö-bakade brödet. Andra dagar kör han t.ex. upp till Hassela, där Karin Waldin med make (Ove på ”Backgår´n) har tagit över ruljangsen – Karin efter en politisk karriär inom den socialdemokratiska rörelsen, sista året stationerad i USA!

Hemmavid fortsätter vi att njuta av solen och lyssna till fåglarnas vårläten. Pär, som denna gång inte har storasyster att bråka med, har stundtals litet sysselsättningsproblem – trots sitt elektroniska Game Boy-spel. För att avhjälpa detta tar vi ett och annat set pingis ute i ”verksta´n”, där jag en gång tillverkade min första segelbåt – för sådär 27 år sedan….

På eftermiddagen tar jag Pär med mig och går ner vid Wahlmans mot ån (där jag en gång gjorde en bejublad sjösättning av en badbåt!). På vägen blir vi grundligt utskällda av Rune Carléns hundar, när vi passerar mellan hans hundgård och Wahlmans gamla drängstuga. En bit ner i backen stannar vi, och med hjälp av farfars kikare kan vi betrakta fem stycken tranor, som egendomligt tilltufsade och nästan gamlika i hållningen kliver omkring på sina styltor till ben vid kanten av ån, där åkern är snöfri och vattensjuk. De är nog ungefär nedanför Genbergs (där måg och dotterson numera byggt ut ett rejält stall och ägnar sig åt travhästar).

Trots min association till gamar ter sig tranorna genom sitt gravitetiska sätt att röra sig och sin imponerande storlek ändå nästan majestätiska. Man får vara tacksam över att kunna betrakta dem en stund vid deras mellanlandningar nu vid vårflyttningen norröver. Under häckningstiden och fram till det är dags att återvända söderut är de ju skygga och hemlighetsfulla ödemarksfåglar, som man sällan ser…. Ungefär på samma sätt som domherrarna under vintern med sin granna dräkt pryder fågelborden vid människornas boningar, medan de under sommaren drar sig tillbaka till de djupa skogarna och sällan visar sig. Efter en stund tar vi ändå ner kikaren och fortsätter neröver, förbi Wahlmans gamla uttjänta pumphus på vänster sida. Nere någonstans där ån mynnar ut i sjön hörs det ilskna surret av ett par röjsågar. Ett gäng, som nog inte i nämnvärd grad besväras av marknadsmässiga lönsamhetskrav, är just i färd med att röja i det täta albeståndet längs ån. De har redan gjort ett gott arbete och utfört samma uppgift längs Gränsesjöns hela norra strand. Så från den bebodda, norra sidan av sjön kommer man till sommaren att ha en mer obehindrad sikt över den nu tyvärr alltmer igenväxande sjön. Emellertid har någon sorts bysamfällighet tagit fart och invånarna i byn har även för något år sedan utfört vassröjning i sjön, vilket åtminstone tillfälligt ökade arealen på den öppna vattenspegeln.

Innan vi är framme vi åbron passerar vi också intill den nittiograderskrök på ån, där jag för fruktansvärt många år sedan (1951?) blev vittne till hur Olle Åkebo inför en skara beundrande smågrabbar med berömvärd skicklighet snarade en gädda. Jag bodde vid den tiden tillsammans med mina föräldrar hos mormor och morfar i Gränsfors. Närmaste grannen, ”Karl Annersas-Olle” var en barnkär natur och släpade åtminstone vid detta tillfälle med mig, sin egen son och ett par andra ungar på en liten fiskesafari från Gränsfors och ända ner till Gränsesjön. När vi befann oss vid den här åkröken, sa´ Olle bara plötsligt: ”Nu ska ja snara e´ gädda!” Och så gjorde han det! För mig var det alldeles obegripligt, hur han bara sådär kunde få ögonen på en gädda som stod alldeles stilla nere i åns mörka vatten. Och trots att jag själv som vuxen själv upplevt samma sak, så tycker jag fortfarande att han måste ha haft nästan ett ”sjätte sinne” när de gällde detta. Eller är det barndomens romantiska skimmer som färgar mina minnen!

Märkligt i alla fall hur starka och levande dessa minnen kan bli så här långt efteråt! Jag kan fortfarande höra ljudet när gäddan smaskade mot stenarna vid stranden på den sida av ån vi själva stod, och jag ser ännu för mig de blänkande gäddfjällen på stenen den slagit emot! Knappast hade jag vid det tillfället en tanke på att gäddsnararens hustru om några år skulle bli min lärare från tredje och upp till sjunde klass i folkskolan – eller att hans son sedermera skulle vara en av huvudpersonerna på det bröllop, vid vilket jag träffade min första (och hittills enda!) hustru, som var – och är – sonens svärmors syster! Se där, hur Ödet styr med oss människor……

Nu fortsätter Pär och jag över ån. Bron saknar räcke, och de grova plankorna ligger ganska löst och skramlar, när vi går över. Om inte de kraftiga, bärande järnbalkarna skymtade genom springorna, skulle den inte verka så förtroendeingivande. Men spåren vittnar om att man fortfarande kör med traktor över, så oss två fotgängare bör den väl bära utan problem. Jag tittar litet på åstranden ovanför bron. Ser att muddringen för några år sedan gjort södra sidan betydligt brantare och mer oåtkomlig än den var på den tiden det alltid om somrarna fanns en tvättbrygga här – och en gammaldags järngryta som man kunde elda under en bit längre upp, mellan ån och vägen mot ”Joels” i ”Träsvejen”.

    Vi fortsätter till fots rakt upp över täkterna på andra sidan, mot Söderströms uppe vid skogskanten. Det är mestadels bart, och där snön fortfarande ligger kvar är skaren så hård att den med lätthet bär oss. De gamla husen utgör en ödslig, trist och litet vemodig syn. Uthusdelen har helt rasat ihop över de jordbruksmaskiner som fortfarande står där inne, bl.a. en skördetröska av tidig modell. På det äldre av de i vinkel byggda boningshusen har yttertaket rasat in. Allt där inne är en enda röra av takbjälkar, plankor, nedhängande lister och annat. Det nyare huset är mer intakt. Flaggstången mitt på gården har ruttnat sönder längst ner, och med den övre genomgående bulten som axel har den vikit sig österut. Nu vilar den trött mot plattorna på byggnadens tak. På husets gavel står dörren på glänt, och man kan utan svårighet ta sig in i köket. En anmärkningsvärt modern diskbänk och spis utgör den huvudsakliga inredningen, tillsammans med de för ett svenskt kök traditionella skåpen. Det luktar unket och instängt trots den öppna dörren. När vi försiktigt sneglar in i ett par angränsande rum, kan vi se två kakelugnar – en traditionell rund och ganska vardaglig, och en fyrkantig av litet mer påkostad modell. Den förstnämnda har igenmurad eldstad med ett ingående rökrör från en oljekamin, som står fast monterad intill. Jag undrar om det möjligen kan vara min morfar som ursprungligen monterat dessa ålderdomliga uppvärmningsanordningar, som numera fått en renässans. Morfar var nämligen kakelugnsmakare (bland annat!), ett yrke som nyssnämnda renässans för några år sedan gjorde till ”bristyrkesutbildning” i AMU:s katalog över arbetsmarknadsutbildningar.

I köket ligger bl.a. två gamla gulnade dagstidningar. En Hudiksvalls Tidning från fredagen den 9 december 1966, och en Sundsvalls Tidning från den 31 mars 1941! Utan större samvetskval lägger vi beslag på de båda tidningarna och tar dem med oss hem.

Fascinerande att ta del av de händelser i stort och smått som var dagsaktuella då – dels det år jag utbildades till soldat på I5 i Östersund, och dels tre år före min födelse, då andra världskriget ännu pågick för fullt. I Hudiksvalls Tidningen från december 1966 kan jag t.ex. läsa en kungörelse på sid. 3 om att ”Ungdom i Gnarp, Bergsjö, Hassela, Jättendal och Harmånger kan söka stipendium för yrkesutbildning från makarna Anna och Anders Norins undervisnings- och forskningsfond”. Ansökningshandlingar kan bl.a. erhållas på Handelsbanken i Gnarp. Efter konsultation av min mor får jag bekräftat, att dessa makar Norin är de som tidigare bodde i nuvarande Bohlins villa – där den skygge Bengt f.d. Ruda numera huserar. Nämnde Anders Norin var också fosterfar åt Klara Wahlman (mor till Ola och Lars Wahlman), och gården ”Wahlmans” var ursprungligen Anders Norins hemman. När fosterdottern Klara hittade sin tillkommande (i Valbo) och gifte sig, fick hon och maken så småningom överta hemmanet, sedan herrskapet Norin flyttat in i sin nybyggda, och kanske för ”kommunalpampen” Norin mer ståndsmässiga villa (alltså nuvarande Bohlins).

Plötsligt erinrar jag mig också en gång i min gröna ungdom – eller barndom snarast. Jag blev inkallad för att läsa högt ur dagstidningen för den då synsvage men fortfarande mentalt vitale och synnerligen vördnadsbjudande Anders Norin. Jag läste ledare och politiska artiklar med en mängd ord och uttryck som befann sig långt utanför (eller över) mitt dåvarande ordförråd. Mitt uttal måste i en del fall ha varit mycket märkligt! Jag kan ha varit kanske åtta eller nio år på sin höjd! Om jag inte minns fel, så fick jag en hel krona för besväret, vilket bör ha varit ett för den tiden väl tilltaget arvode.

Vidare kan jag i 1966 års tidning läsa, att man på biografen i Järvsö ger ”Svält”. Om filmen är byggd på Hamsuns roman med samma namn framgår inte. Bingo är tydligen redan vid den här tiden en landsplåga. Såväl i Näsviken som i Strömsbruk och Norrbo går sådana evenemang av stapeln – enligt stora trespaltiga annonser! På Högliden spelar på lördag ”Kjell Tommys med Anita” och ”Kent Franks med Arne Staaf”. Flickorna bjuds där på fri entré! På H-Bazaren i Hudiksvall har man julmarknad och säljer t.ex. mamelucker för 5:90, polojumper i acryl för 16:75 och flanellpyjamas för 13:75!

Från Idenors Jaktvårdsområde meddelas i en liten annons att ”Harjakten upphör den 9/12 öster om riksväg E4. Räv tillåten under helger”. På Anderssons Livs, Västra Tullgatan 30, kan man köpa gödkalvstek för 11:40/kg och kaffe för 7:70 kg.

Bilfirma Ivar Andersson AB har en helsidesannons för sin stora ”Invigningsexpo” på Västra Tullgatan 51. Man utlovar uppträdande av bl.a. Rolf Björling (som nu just avlidit, 27 år senare) och Lasse Lönndal. Vid pianot Stig Holm. Inte helt obekanta namn i dag heller!

Birgitta Trotzig meddelas ha fått årets Frödingstipendium, medan Tage Danielsson kom på andra plats vid omröstningen. De två fick 518 resp. 156 röster. (Just i dag, den 22/4 1993, när jag renskriver detta, får jag via TV veta, att denna Birgitta Trotzig kommer att efterträda nyligen avlidne Per Olof Sundman i Svenska akademien! Som sjätte kvinna genom tiderna – och på stol nr 6!) Inspektör Gunnar Forsberg leder i Bergsjö en kurs inför högertrafiken. På näst sista sidan presenteras avsnitt nr 79 av Sven Edvin Saljes roman ”Kustridaren”, vilken alltså går som följetong i HT detta år – 1966.

Sundsvalls Tidning från 1941 känns naturligtvis i ännu högre grad än ovan citerade HT som ett historiskt dokument. Exemplaret är också betydligt mer anfrätt av papperets åldrandeprocess och sönderfaller lätt i sina beståndsdelar, även om man är försiktig när man bläddrar i den.

Hela första sidan täcks av annonser, nedre halvan av dödsannonser med en halv centimeter tjocka svarta ramar. Axel F. Jansson meddelar vördsamt på samma sida, att han fr.o.m. den 1 april kommer att försälja mjölk och grädde i sin speceriaffär i Sandarna.

Sidan två är också fylld av annonser, samt innehåller en tablå över radioprogrammet (endast en kanal, sändning från 07.20 till 22.15, ingen TV!). Sidan tre ser ut som vi är vana att se en ”förstasida”, med bilder och stora rubriker. Här kan vi t.ex. se: ”Spänningen ökar. Nya inkallelser”, ”Fransk-engelsk eldstrid i Algeriet” etc. (världskriget pågår ju!) Längst upp till vänster finns en ganska stor bild av en tunnel i genomskärning. Rubriken är: ”Tunnel under Öresund”. Sedan kommer bildtexten: ”Ett danskt projekt till tunnel under Öresund mellan Malmö och Köpenhamn föreligger nu. Bilden visar genomskärningen av den projekterade tunneln, som skulle inrymma en linje för elektrisk järnväg och en vägbana för biltrafik och trådbuss”.

Känns planerna igen? Inget är nytt under solen!

På sista sidan finns en annons om HEMMAN i Gnarp, ”beläget vid sjö och allmän landsväg samt omfattande 8 har åker och 56 har skog. Till salu p.g.a. ägarens sjukdom…… Vidare upplysningar lämnas av P. Persson, Grängsjö Gnarp.” Denna annons handlar antagligen om gamla ”Rigen”, sedermera ”Manfreds”, där tidigare nämnde Johan Carlén bodde några år sedan han flyttat från ”Nolamyra”, och innan han byggde den villa i vilken han nu bor. I huset bor nu Wilhelm Wallströms dotter och Kalle Wedins dotterdotter Ann-Kristin med familj. Det här hemmanet var alltså det ursprungliga ”Rigen” och inte det ställe där ”Rig-David” nu bor. Dåvarande ägare var Rig-davids farbror ”Rig-Per”, som bodde i sin lilla stuga alldeles bredvid mina föräldrars hus under många år – och åkte omkring på sin specialcykel med endast en rörlig pedal. Han var nämligen stelopererad i sitt ena knä och kunde följaktligen bara använda det andra benet för att trampa cykeln med. Stugan han bodde i var för övrigt Röde Träs första ”prefabricerade” hus, alltså byggd i sektioner som sedan monterades ihop på byggplatsen – ett byggnadssätt som ju senare skulle komma att bli dominerande på marknaden.

Efter hand som man upptäcker enstaka inslag i livets väv, kan man ibland tycka sig skönja själva mönstret däri – åtminstone detaljer i det, och åtminstone i vissa gudabenådade ögonblick. Andra gånger däremot letar man förgäves till och med efter själva varpen!

Onsdag morgon är inte riktigt lika soligt klar som tidigare morgnar – men ändå lika gnistrande kall! En tunn molnskärm ligger kvar och skymmer solen långt fram på förmiddagen. Men sedan kommer solvärmen igen. Den öppna råken i Gränsesjöns is, där ån rinner ut, blir sakta någon meter längre för var dag som går. Längs iskanten sitter i gryningen ett oregelbundet pärlband av kanadagäss och knipor. Fram på dagen simmar de flesta omkring i vattnet. De hittills kristallklara och kalla nätterna har gjort att kung Bore om natten kunnat återerövra något av den terräng han förlorat under dagens gassande solsken. En tunn skorpa nyis har växt ut från den anfrätta gamla vårisens tjocka, ojämna kanter. Den blöta, korniga snön inne i skogens skugga fryser till knasterhård skare, som både djur och människor under morgontimmarna kan gå på utan att lämna spår efter sig.

Fram på dagen kommer vår gamle ”husfrisör” Bertil Westlund och kortar av kalufsen på Pär och mig. Han bor ju numera med hustru Nora i centrala Bergsjö, i en lägenhet strax bortom gamla busstationen. Den yngre dottern Ulla, som numera är läkare och tjänstgör såväl vid Hudiksvalls lasarett som vid olika läkarstationer i Nordanstig, har övertagit gården ”Väst på tomta”.

För en mycket moderat summa får nu de båda manliga medlemmarna av familjen Nordin J:r håret betydligt avkortat – och därmed förhoppningsvis ett något mer vårdat utseende. En av landsbygdens fördelar detta – att frisören gör hembesök. För vår del kanske inte så avgörande viktigt, men för många äldre som kanske har svårt att ta sig någonstans, är det naturligtvis en förnämlig service, som givetvis också har en ovedersäglig social funktion.

På torsdag morgon kan jag i Hudiksvalls Tidningen läsa, att Märta Jonsson i Högen, Bergsjö, sett en björn lufsa förbi utanför husknuten tidigt på morgonen annandag påsk. Eftersom hon tidigare sett björn i vilt tillstånd både i Lappland och Jämtland, så uppger hon sig vara mycket säker på sin sak.

Torsdag kväll kommer Elof och Birgit Bergström från Bergsjö, mors och fars kortspels- och motionsdanskompisar på besök, och vi ”drar en spader”. Precis när vi börjat ringer Sara, som är kvar hemma i Eksjö och jobbar frenetiskt på datorn med sin uppsats.

Under mitt samtal med Sara har Pär förtjänstfullt skött mina spelkort och skrapat ihop 14 ”poängpokerpoäng”, vilket gör att jag kan nå upp till de nödvändiga 25 p och därmed vinna partiet.

Fredag morgon randas efter en natt fylld av underliga drömmar.

I dagens Hudiksvalls Tidning finns en dödsannons för en Iris Ödén född 1922. Intill finns en liten notis, där det framgår att fröken Ödén var bosatt i Baståsen större delen av sitt liv och 1977 flyttade till Trädgårdsvägen i Bergsjö. Jag kan inte omedelbart förstå vem det kan vara. Ungefär jämnårig med mina föräldrar, från Baståsen och med efternamnet Ödén! Först när min mor läser tidningen klarnar det. Det är ju Iris! Naturligtvis! Namnet Iris borde man ju ha reagerat på. Det är ju faktiskt inte så vanligt. Nu grämer sig mina föräldrar över att de inte hann hälsa på henne, som de flera gånger talat om att göra det senaste året.

Jag ser framför mig det godmodigt plirande rödmosiga ansiktet. Ett märkligt och inte så litet tragiskt människoöde är fullbordat. Jag minns hennes kärvänliga omfamning av svåger Asthor nere i Gränsfors hos Åkebos för en del år sedan – en midsommar, om jag minns rätt. Likaså kommer jag ihåg hennes översvallande positiva omdöme om min mors honung, som hon och hennes mor köpte under en följd av år. Oförglömlig är hennes kommentar om någon sorts honung som inköpts i affär. Den tyckte hon i jämförelse med Nordins honung smakade ”alldeles som bajs”!

Jag har också minnen av en betydligt yngre och vitalare Iris, ända från den tid då jag själv bodde tillsammans med mina föräldrar hos mormor och morfar i Gränsfors. Alltså 1951, sommaren före min skolstart, och en del av min första termin i skolan (fredagen den 13 (!) november 1951 flyttade vi till Grängsjö). Kan också påminna mig något gammalt svartvitt foto från morfars jordgubbsland, där Iris fanns med som en av hans timanställda jordgubbsplockerskor. Och nu är hon alltså borta…..

Av vad som sig i övrigt tilldragit under den gångna veckan på dessa hembygdens nordliga breddgrader, kan följande nämnas:

Vi fick veta att Albert Carlén avled för någon vecka sedan. Jag har ju varken träffat eller sett honom på många år, men han var den som först tillhandahöll fotografiskt material i form av film, när jag en gång i tidernas begynnelse började fotografera. Han var ju också den som regelbundet framkallade fars och mors sporadiska amatörfoton i svartvitt under mina barndomsår. Mer än en gång satt jag i köket hos Albert och hans gamla mor i det lilla huset nere vid ån i Gränsfors och väntade på inlämnad film för utkvittering och betalning. Känns verkligen som en evighet sedan nu! Kommer just nu ihåg att det en gång – före min tid emellertid – var kafé i detta hus. Tror min mor t.o.m. någon gång arbetat där.

Vidare var i början av den gångna veckan Arne Nordlunds dödsannons införd i tidningen. Så nu står huset borta vid ”Hästfarmen” väl alldeles öde. Och jag antar att inte heller någon skällande bandhund skulle höras, om man cyklade förbi där. Däremot var detta oftast fallet, när jag i tidiga tonåren (före mopedåldern) ofta passerade sent om kvällarna där på min cykel, efter att ha varit och fiskat öring längs Annån. Oftast vid ”Bostaboa´n”, ibland vid ”Bysåga” och någon gång längre ner mot ”Åsbro”. Ibland var det ganska kusligt att ensam i mörkret sena kvällar på eftersommaren cykla hem över ”Myren”. Ofta låg en dimbank från Ingegärdstjärn och västerut över vägen. Tankarna på den stackars flickan Ingegärd som en gång drunknat i tjärnen och gett den sitt namn dök nog upp i huvudet ibland!

Några av de största öringar jag fått på metspö har jag senare fått i några höljor i Annån inte så långt ifrån Arne Nordlunds, mellan Hästfarmen och Åsbro.

Så har då strax en vecka förflutit. I dag, fredag, är sista dagen före återresan till småländska Eksjö. Här sliter Eva med städning en trappa upp inför vårt uppbrott, medan jag ägnar mig åt det föga produktiva sammanställandet av bokstäver på en linjerad sida i ett kollegieblock.

Ute lyser solen från en nu inte helt molnfri himmel efter en kall natt. Canadagässen och kniporna tycks ha blivit fler nere vid sjön, och den öppna vattenspegel de har till sitt förfogande är nu måhända något större än i går. Våren, det regelbundet återkommande undret i naturen, fortskrider alltså planenligt trots allt. Och det känns på något sätt som en tröst och hugsvalelse i dessa tider, då tidningarnas svarta rubriker varje dag vittnar om det omätbara lidande oskyldiga människor får utstå i en kaotisk värld, som tycks styrd av dårar…

Kärlek, glädje, skönhet, harmoni…. är begrepp som lever på undantag i vår bedrövliga värld

– konstateras från en oförtjänt lugn liten vrå av världen i detta synnerligen dokumentära referat från hembygden…

 

April 1993

Sven Erik Nordin