Inledande kommentar:

Nedanstående är en avskrift av ett upphittat tidningsurklipp. Tyvärr är det så klippt att det varken framgår vilken tidning det kommer från eller när det är skrivet. Om man läser sista delen av Sigrid Anderssons berättelse om ”Livet som fäbodjänta” kan man nog ganska säkert dra slutsatsen att det nedan beskrivna besöket på Norrbovallen var år 1940. Fäbodjäntorna det talas om var då Sigrid Andersson (Brodin) och Maja Nilson (Hallberg).

Kåseriet är signerat B.L. Det bör ha varit Bertil Lundberg, som även kallade sig BELUN.

Det är midsommarhelg, dagspressens feta rubriker vittna ej om helg och vilodagar ute i stora världen, men ännu förunnas vi – som ej äro utkallade – att få ett par dagars vila och avspänning.

Vart skall man då ställa färden? frågar man sig. Skall man ligga hemma och sola sig? Nej, då kommer man inte undan dagsnyheternas omtalande av tidens onska. Nej, nu skall man allt söka få något trevligare – man far på en bovall. Det gjorde jag häromsistens och hade t.o.m. turen komma på ”Bogäspe”.

Vi var ett gäng pojkar som lördagen före midsommar tog en cykel med lite packning och så bar det iväg. Norrbovallen hägrade som mål och efter ett par timmar voro vi framme och blevo hjärtligt mottagna.

Här ska bli oss gott att vara, tänkte vi, och våra förhoppningar besannades övermåttan. Tänka sig få ”bomat” med färskost och rörost med flera läckerheter, ligga alldeles under spåntaket och höra när det regnar, vara vid Malungens stränder, finfina badstränder må ni tro och ha den storvulna Malungsklack i bakgrunden. Vad kan man då mera begära?

Nu skulle jag också försöka skildra nutida bovallsliv. Det har ännu något av sin gamla romantiska natur kvar. Det gamla förfarandet, handmjölkningen, gör sig naturligtvis gällande, men ifrån gamla tiders mjölktråg och skummande av grädden har man nu övergått till användning av separatorer. Arbetet på vallen börjar tidigt och redan vid halv 5-tiden på morgonen äro flickorna i farten. Förut har vallflickornas ålder varierat avsevärt, men på den här vallen ha vi då för närvarande två unga rara flickor och undra då sedan på att man känner sig riktigt belåten när man blir välkomnad och får vara i bogäspe.

Arbetet med mjölkens behandling såsom kärning och tillverkning av ost går efter samma linjer som tidigare. Men även är det, med ett finare uttryck, försäljning av konsumtionsmjölk också. Det bor nämligen vedhuggare på vallen och i kojor runt omkring. Dessa vedhuggare ta sin kvällsutflykt fram till vallen att köpa mjölk och det blir, även en omväxling för flickorna att det kommer besök.

Det är midsommarafton på morgonen, solen skiner och vi skiner ikapp med den av idel belåtenhet. Klockan är bara fem på morgonen och korna råma. Så äro vallflickorna i farten, det blir mjölkning och sedan blir det ett rissel och rassel, koskällorna pingla – korna släppas ut på bete. Småkalvarnas skällor med sina spröda toner skär i luften och deras ystra språng vittna om levnadslust och så bär det ut i storskogen. Det är helgdag i dag och lugnet vilar över vallen. Det kommer emellertid flera helgfirare och snart nog är det folk i alla stugor och efter frukosten bär det av ner till Malungssjön. På vägen ner träffar man ”Norrbo-Olle” eller Brodén som hans rätta namn är. Han bor på Norrbovallen varje sommar och ha ett litet jordbruk där. I år ser han pessimistiskt på årsväxten och klagar bitterligen över torkan och inte undra på det. Så kommer man ner på badstranden och får ett svalkande dopp och finare badstrand får man leta efter.

Det är natten till midsommardagen, lugnet och tystnaden vilar över vallen och ett sakta och välkommet regn börjar smattra på taket – tankarna kommer till en bok som jag läst under dagen, ”Jorden är god”, och som behandlar ett storslaget odlings- och röjningsarbete som utförts i ”storskogen” med små hjälpmedel, men tack vare energi och framåtanda lyckades resultatet med odlingen av ”Stormyren”. Man kan ej komma ifrån tankarna, över huru dessa resultat likaväl som alltig annat skulle spolieras vid krig, huru folk offras och materiella värden förstöras. Man kan ej allra minst i denna stämning – där man njuter av livets behag – förstå huru människor äro funtade som kunna vara med och skapa detta våldets råaste utbrott, krig och förintelse.

Men i tankarna kommer också en ljusglimt vi få ej bli alltför pessimistiska. När en gång slaget är över, är det på oss unga det beror och jag tror att vi alla vilja gå in med förenade krafter för ett återuppbyggnadsarbete både materiellt och moraliskt – och med förvissningen gick jag in i John Blunds armar och när jag åter vaknade pinglade koskällorna och solen kastade vackra färgnyanser på berg och skogar runtom och en ny dag hade inträtt på – Norrbovallen.

B.L.