Min mor Sigrid var enda barnet till den ensamstående modern, Hanna Hallberg.

Vi kan säga att Sigrid var resultatet av en tillfällig händelse. Under senare år har jag funderat över hur mormor Hanna egentligen hade det. När jag växte upp bodde hon ”inneboende” hos oss. Eftersom det var något jag växte upp med, kändes det väldigt naturligt. Jag hade ju en naturlig kompis hemma, när mamma och pappa jobbade.

Mormor dog när jag var 12 år gammal. I den åldern funderar man inte över hur ens mormor hade haft det i livet. Senare blev det heller aldrig av att resonera med mamma över de sakerna. Det var liksom aldrig aktuellt. Vad jag vet är att mamma alltid beskrev sin barn- och ungdomstid som mycket ljus och lycklig, med undantag för några perioder där hon tvingades bo hos sin pappa. Den tidiga uppväxten var hos ”Hallbergs” i Norråsen. Man kan se det som en sorts storfamilj. Flera av Hannas syskon bodde kvar hemma och arbetade i familjejordbruket.

Sedan blir det mera oklart. Hanna köpte ”Silfvernagels” (där jag är född och uppvuxen) av Stina Wallner, som var Hannas moster. Villkoret, enligt köpebrevet, var att Stina skulle få bo kvar där så länge hon levde. Jag gissar att det då även ingick en del hjälp och stöd. Men vad gjorde Hanna innan husköpet, och för den delen även efter? Hur livnärde hon sig? Jag vet att hon, under en tid, målade yxor på yxfabriken. Jag har känslan av det inte var fråga om ett heltidsjobb.

Hur som helst kan det inte ha varit lätt att vara ensamstående mor, även om det verkar ha funnits ett stort stöd från Hannas föräldrar och syskon. Med de tankarna i bakhuvudet blev jag riktigt rörd när jag hittade kortet i en låda. Ett bevis på uppskattning från en dotter till en kärleksfull mor. Trots att kortet, som vi ser det nu, är en enkel hyllning antar jag att det grävde ett rejält hål i en ung flickas budget.