1972 skapades en möjlighet för ungdomar att för en rimlig peng se sig om i Europa. Tågbiljetten Interrail var född.

Biljetten kostade 350 Kr och gav möjlighet till ”fria” tågresor under en månad i en stor del av Europas järnvägsnät. Året efter, 1973, hängde jag och vännen Lasse Norin på oss ryggsäckarna och gav oss ut för att upptäcka världen. Det året hade biljettpriset, som synes, höjts med en tia. Nåja, det ansågs överkomligt. Sponsrade av snälla föräldrar och med införskaffade resecheckar i en specialsydd ”dokumentväska” gav vi oss av.

Till vår hjälp i reseplaneringen hade vi SJs ”Tåg till utlandet”.

Som synes är exemplaret väl använt. Det ska sägas att dess titel var lite missvisande. Den innehöll också många tidtabeller för Tåg i utlandet.

Förutom att hålla koll på tågtider behövde man också hålla koll på vad saker verkligen kostade. Då var ju inte Europa en enda (nästan) stort Euro-land. Nä, när man flängde över landsgränser gällde det att ha koll på valuta och pengars värde. Då var en valutasnurra till god hjälp.

Snurran är dubbelsidig. På ena sidan omvandlades det åt ena hållet och åt motsatt håll på andra sidan.

Boendet löstes på olika sätt. Det kunde vara att vi sov på tåget under en långresa eller tog in på ”Youth hostel”. I det senare fallet gällde det att man kunde visa upp medlemsskap i Svenska Turistföreningen, vilken i sin tur var medlem i International Youth Hostel Federation.

Här kan vi också se att de ordningssamma tyskarna häftat ihop medlemskortet med deras variant, Deutsches Jugendherbergswerk. En natt tillbringade vi också i en park i Wien. Vi drog in varsin parkbänk i ett buskage. Äventyrligt värre!

Så här, några decennier senare, kan man filosofera över att det var ett annat samhällsklimat; en annan trygghet då. Då åkte två tonårsgluttar ut i världen, utan att ha någon större koll på läget. Det skulle dröja länge innan Internet och mobiltelefoner uppfanns. Vanlig telefoni var både dyr och krånglig vid internationella samtal. Enda praktiska sättet att hålla envägskontakt med hemmabasen var att skicka vykort. Jag kan, efteråt, vara förvånad över att våra föräldrar lät oss åka. Vad jag kan minnas var det heller inte någon dramatik kring beslutet. Som sagt, det var nog en annan grundtrygghet i världen då.