En lång bit in på 1900-talet var det inte självklart att äga en bil. Då fick man ordna andra fortskaffningsmedel. Lättviktare var en variant.

Från Anders Anderssons dagbok, 1948-04-26:
”Åker me mjölkbilen till Rull-Holgers o köper en lättviktare för 450 kr. Sen far jag till Norrbovallen och hugger på em.”

Som vi sett i ett tidigare inlägg var det också snålt med drivmedel. Även i det sammanhanget var ju en lättviktare bra att ha, snåldriven som den var. De i förra inlägget bortklippta litrarna från ransoneringskortet kanske, bland annat, användes till det som beskrivs i dagboksanteckning från 1949-05-10:

”Jag knarrar till Bsö o köper brandspruta, cykeldäck o 1 liter olja, samt får baknummerplåten lagad. I kv. me Henry o kör 1 lass hö o halm till Lillbodarna 1 lass ved från Jägarv. till Sjödins. Skurar.”

Henry, som nämns, är Henry Sjödin. Han ägde lastbil och ansvarade, under många år, för att böndernas mjölk transporterades till Mjölkcentralen i Sundsvall. Utöver den huvudsysselsättningen användes också, som synes, lastbilen till en hel del andra transporter.

Så småningom avyttrades knarren, okänt när.