Några av de verkliga karaktärerna i Baståsen när jag växte upp där, var Nils-Petter och Stina.
De bodde i sin stuga vid He-dammen. Det starkaste minnet som jag har är den ”pli” och relation de hade till sin hund. Jag tror det var en Stövare. Utan några som helst åtävor eller skarpa kommandoord fick de (mest Nils-Petter) hunden att göra de mest fantastiska konster. Jag minns en gång när Nils-Petter satt vid köksbordet och helt förstrött och med lågmäld, mjuk röst sa’ ”kullra” åt hunden. Det visade sig betyda ”lägg dig ner på golvet och rulla runt”, för det var precis det hunden gjorde.
Stina höll sig mera i bakgrunden och serverade kaffe, vilket Nils-Petter drack på fat. Stina var, när jag träffade henne, helt döv, men en hejare att läsa på läpparna. Det gjorde att man sällan förstod att hon var döv.
Nils-Petter hade också rykte om sig att ha lite övernaturliga gåvor. Nu minns jag inte vem som berättade om ett besök där, men de satt i alla fall vid köksbordet med öppet fönster. Så kom en geting flygande, varpå Nils-Petter sa’ ”titt på n’där nô”. Getingen flög in och cirklade över köksbordet. Säkert fanns där söta bullar som lockade. Plötsligt föll den rakt ner på bodet, till synes död. Några av de gåvor som tillskrevs Nils-Petter var just att kunna ”stä getingar” och ”stä blo”.
Bilden är tagen vid Malungssjön, som det verkar vid Ragnar Lundbergs stuga.
12 mars, 2016 kl. 13:20
Intressant läsning Roger!
19 mars, 2016 kl. 17:36
Jag minns när jag ibland följde med pappa till Nilspetters och satt tyst och lyssnade vid kaffebordet. Kommer inte ihåg vad de pratade om men jag var väldigt fascinerad av Stinas tunga guldringar i öronen som skakade hela tiden när hon pratade.
Mvh/sigbritt/
16 februari, 2020 kl. 09:29
Så glad när jag snubblade över denna bild, text samt kommentarer. Har aldrig sett just den bilden förut på Moffan o Stina som jag kallade dem. Älskade och högaktade dessa personer. Jag var bara 11 år när Moffan gick bort 1965.Men minns honom väldigt starkt och jag såg upp till honom. Kan sakna honom än i dag och mina ögon fylldes med tårar nu när jag såg denna bild! Tack Roger! -vi gick ju i söndagssskolan i Gamset, tillsammans så du kommer kanske ihåg mig?Jag vet att Nils-Petter var sträng mot barn, med sin pondus. Han var ingen person som någonsin lyfte sin hand, utan fick alla att lyssna genom sin stämma. Min mamma Anna har berättat för mig att han sa bara ”-V^öla !” alternativt. ”-Nu V^öler du mäg!” …min mamma sa att; ”- då Lydde man bara.” Han var också en man med underfundig humor och mycket slagfärdig i sin replik… det finns många historier om det. Den gode, Kalle Bergström berättade för mig, när vi möttes på fantastiska Spiksmedjan för några somrar sen, att hans pappa och farbror ..som då var riktigt unga i jämförelse med NP att de skulle gå tillsammans upp för ett berg och de kunde inte hålla jämna steg med Moffa -född 1878- så han vände sig om och tittade (ner efter den branta stigen) på dem och frågade något i stil med ”-Behöver ni vila pöjkar?” Kalle är nog den som kan berätta exakt ordalydelse.. men andemeningen var denna iaf. Rune Carlên min kusin i VästerGrängsjö vet att berätta många anekdoter. Om ni vill så kan jag berätta mera. Och snälla, ni med som har minnen av dem… berätta!.. Jag är idel öra!!